Att ställa krav

Moderaterna vann! Äntligen. Nu kan vi förvänta oss gravt nedskurna skatter, en betydligt mindre offentlig sektor, mindre förmyndarmentalitet och ingrepp i våra privatliv, eller? Men så måste det väl vara? Det var väl det vi röstade för? Vann vi inte?

Demokrati är inte fullt så enkelt. Demokrati förutsätter att vi medborgare följer upp och bryr oss om vad som faktiskt uträttas i samhället. Utan våran uppmärksamhet kommer politikerna jäsa omkring i sin flotta arbetsplats med sina jäsiga löner utan att uträtta något som är av nytta för oss andra. Det kostar på att stångas för frihet, och varför skulle våra politiker göra det om de inte behöver, speciellt när det fungerar så bra att bara prata om det för att bli valda.

Vi svenskar är helt enkelt för slöa för att förtjäna en god politik. Vi orkar inte följa upp och sätta oss in i vad som faktiskt händer. Vi ställer inga krav på våra politiker, och får därför inga ordentliga förändringar.

Detta bloginlägg är, till skillnad från många andra, inte en kritik mot politiker, utan en kritik mot folket som valt dessa politiker. Om ni nu röstat för förändring, varför ställer ni inte krav på att förändringarna genomförs? Var är demonstrationerna mot förmögenhetsskatterna? Var är de upprörda artiklarna mot förmånsvärdena? Var är anständighetens röst?

Om vi inte orkar ställa krav på våra politiker emellan valen så förtjänar vi förmodligen inte heller förändring. Vi måste nämligen orka att engagera oss för att få politikerna att bry sig om oss, eftersom de har det så bra på egen hand att de inte har incitament att bry sig om folk som inte ställer krav.