Tuesday, September 19, 2006

Bära eller brista

De skrapar ihop pengar och flyger tvärs över världen för att tjäna pengar åt sig själva och sina familjer. Ibland tar de till och med lån för att ha råd med resan. De är våra thailändska bärplockare. De arbetar hårt och stör ingen (utom möjligtvis sverigedemokrater), och nu ska de bort. Ja, de skickas inte handgripligen ut ur landet, men det är vad som blir konsekvensen av att Staten beslutat att konfiskera halva deras lön. I dagens DN kan man läsa om en kvinna som plockat bär för häpnansväckande 70 000 kr. Och det är då inte till marknadspris utan det pris som bärplockarföretaget betalar innan de sedan säljer det till marknadspris. Hon hade räknat med att få behålla hela summan, men nu får hon bidra till svenska hattmuseum och liknande för hälften. Hon slår ut med armarna och konstaterar att lönen efter skatt knappt räcker för att betala lånet hon tog för att kunna ta sig hit för att arbeta.

Tror ni att hon kommer tillbaka? Naturligtvis kommer hon inte tillbaka och vem har då vunnit på det? De bär som inte blir kvar i skogen och ruttnar kommer att ätas upp av fåglar och insekter (förmodligen till miljöpartisters glädje). Resultatet för oss människor blir mindre bär i svenska butiker till högre priser (för den som inte är skolad i grundläggande ekonomi så innebär lägre utbud på en vara att priset går upp), och att thailändska familjer får dra åt svångremmen lite förstås.

Men blir det inga positiva effekter alls av skatten på bärplockning alls då? Det enkla svaret är nej. Det är ett för enkelt arbete för att över huvud taget bli gjort på lagligt sett. Man tjänar helt enkelt inte tillräckligt med pengar i förhållande till den ansträgning som krävs. Istället för att thailändare får lite drägligare liv och vi får billiga bär i våra butiker så blir ingenting gjort.

Varför beskattar vi då thailändarna om det inte blir några positiva effekter av det? Ja, varför beskattar vi någonting? Samma princip som gäller för thailändska bärplockare gäller även för resten av ekonomin. Tänk om du kunnat lämna din sjuka gamla mamma hos en personlig uppassare istället för att bara lämna henne ensam medan du går till jobbet. Inte har du råd med det idag, men för halva priset (utan skatt) kanske det kunde gå för sig. Tänk om snöskottning var befriat från skatter, då kanske du kunde betala någon annan istället för att pölsa ut i snön själv när du redan är sen till jobbet. Tänk hur mycket mer vi kunde hjälpa varandra med om det var hälften så billigt, och tänk hur många fler som skulle kunna ha jobb! Och tänk hur få det skulle bli kvar att över huvud taget behöva försörja genom skatt!

Jag säger nu inte att alla arbetslösa ska bli snöskottare eller mammapassare, det var bara exempel som jag hittade på. Samma principer gäller för mer prestigefyllda jobb också. Poängen är att det inte skulle bli så hopplöst att arbeta tillsammans, som det är i dagens samhälle, om vi strävade efter så låg skatt som möjligt.

Nu räcker det dock inte med sänkta skatter. Tänk om du (för att återgå till mitt exempel) ville skaffa någon som vaktade mamma medan du var på jobbet. Fast då säger Staten att när du väl anlitat mammapassaren så kan du inte bli av med den personen. Du skulle då inte våga anställa någon som passar mamma eftersom det skulle kunna visa sig vara någon som mamma inte trivas med. Detta är våra fackföreningars bidrag till arbetsmarknaden. Anställda ska ha trygghet. Resultatet blir att folk (en miljon i sveriges fall) inte får något arbete alls eftersom folk inte vågar anställa varandra. De anställda får alltså en trygghet på de icke anställdas bekostnad.

Är det inte ironiskt att Staten lägger ut drygt 69 miljarder (som konfiskeras genom skattesedeln) för att komma tillrätta med arbetslöseten, när allt de egentligen skulle behöva göra är att sluta lägga sig i. Ingen behöver berätta för oss att vi ska jobba och hjälpa varandra. Vi behöver bara bli av med hindren för att göra detta.

1 comment: